söndag 15 november 2009

Grundlurade

Åh, jag bara ääälskar de gamla hederliga och föredömligt små godispåsarna. Minns ni, 70-talister, när man över disk fick be butiksbeträdet plocka det godis man ville ha - med pincett.
Läs Mikaela de Villes inlägg här

Nu är påsarna säkert 4 ggr större än då, och vi luras att plocka skopvis med karameller. Två hekto som skulle fyllt den lilla påsen, ter sig nu bara som lite småkrafs på botten. Man plockar mer, och mer, och är, innan man vet ordet av, uppe i 1 kg - bara sådär. Tänkte på det härom dagen när jag stod vid godismontern. Först börjar man behärskat, lugnt och fint plocka ett par av varje av sina favoriter, men sen tappar man fattningen och börjar gräva skopvis i var och varannan box - den, den, och den måste vi ha - och den. Den också. Jag känner mig som Kakmonstret i mupparna. Minns ni?

De gånger jag plockat mindre än kilot är lätträknade. Jag tänker att man kan ju spara. Problemet är att jag inte kan det. Jag äter tills godiset smakar äckligt artificiellt och det känns som om man tuggar på en kemisk massa förtjockningsmedel. När jag är spyfärdig, om det fortfarande finns nåt kvar då, så åker påsen i soporna. Jag KAN inte spara smågodis. Det går inte.



Share/Save/Bookmark

Inga kommentarer: