lördag 25 september 2010

The Kids Are All Right

... and the movie is more than all right!



Med skyhöga förväntningar, men med en från början ganska kritisk inställning, sätter jag mig till rätta i biofåtöljen. Har sett trailern, läst recensionerna. Tänker att det ska bli intressant, det här. Men jag är alltjämt skeptisk.

Och från början får jag vatten på min kvarn - en del viktiga detaljer känns illa valda och jag lägger armarna i kors. Men ... faktiskt ... ju längre filmen lider faller allt på plats och jag ser hur skickligt sammansatt berättelsen är. Jag öppnar upp och lägger armarna på armstöden istället.

Jag skrattar åt den strikta läkaren Nic (Annette Bening), och den härligt flummiga bohemen Jules (Julian Moore). I nästa sekund fylls ögonen med tårar och genom dimman får jag bevittna hur de två mästerligt spelade karaktärerna kämpar mot ett liv i slentrian och för ett familjeliv i lycka tillsammans med sina två tonårsbarn. Filmens antagonist är spermadonatorn, spelad av Mark Ruffalo, som är biologisk far till båda barnen, och som får en plats i familjens tillvaro för att barnen vill ha det så.

När sluttexterna rullar sitter jag tillbakalutad - omtumlad och rödgråten, men nöjd. Älskar att det lesbiska paret inte är 20-åringar, utan medelålders. Detta medför att åldrande blir ett tema som naturligt avhandlas i filmen. Och det allra bästa är att det är så okonstlat.

Jag rekommenderar alla att se den här filmen!
Mitt betyg: En 4:a

Men hade någon av kvinnorna lämnat den andra för spermadonatorn, vilket man fasade för, hade betyget blivit en solklar 1:a!

Se trailern:




Share/Save/Bookmark

Inga kommentarer: